Du kanske sÀger att jag drömmer, men det Àr det fler Àn jag som gör.
En vÀrld dÀr vi kan va tillsammmans, Àr nÄt som Àr vÀrt att leva för.

John Lennon


I — Esperanto-ideologierna

I Esperantujo (“Esperantoland”) finns tre huvudideologier:

  1. Finvenkismo — idĂ©n att vi mĂ„ste övertyga alla att lĂ€ra sig esperanto, och övertyga vĂ€rldens regeringar om att de mĂ„ste anta esperanto som andra sprĂ„k, sĂ„ att vĂ€rlden blir en bĂ€ttre plats genom esperanto.
  2. RaĆ­mismo — anser att esperanto Ă€r ett minoritetssprĂ„k, och man bör agera för att skydda det i egenskap av ett minoritetssprĂ„k.
  3. Sennaciismo (Anationalism) — den minsta ideologin av de tre. IdĂ©n att arbetare ska strĂ€va efter att göra esperanto till den globala arbetarklassens gemensamma sprĂ„k, för att pĂ„ sĂ„ sĂ€tt skapa en global regering. För detta Ă€ndamĂ„l förkastar den nationalismen fullstĂ€ndigt.

Esperantuanism  (Esper-ant-uj-an-ismo; Esperanto-land-medlem-i-ism) Ă€r en syntes av dessa tre ideologier.

Esperantujanismo strĂ€var efter att motivera andra att lĂ€ra sig esperanto sĂ„ att de blir medlemmar i Esperantujo, och pĂ„ sĂ„ sĂ€tt vĂ€xa vĂ„rt community. I motsats till finvenkismo vill vi inte att alla mĂ€nniskor ska lĂ€ra sig esperanto (skulle du gilla om nĂ„gon skithög spred hat genom esperanto?), utan bara de goda mĂ€nniskorna i vĂ€rlden, de som redan har en naturlig tendens att bli en del av Esperantujo, om de bara kĂ€nde till dess existens.

Vi anser att raƭmismo Àr mÄllös, men vi Àr överens om vikten av att skydda esperantokulturen.

Slutligen har sennaciismo en del utmÀrkt kritik mot nationalism, och vi Àr överens om fördelarna med en ensprÄkig vÀrld, men dess ensidiga fokus pÄ arbetarklassen Àr för snÀvt.

Vi strĂ€var efter att göra Esperantujo sjĂ€lvt till en tillrĂ€ckligt intressant och vĂ€lkomnande plats sĂ„ att andra ansluter sig frivilligt. MĂ„let Ă€r att Esperantujo sjĂ€lv ska vĂ€xa mer och mer tills det Ă€r en tillrĂ€ckligt stark kraft för att vi kan vĂ€gleda vĂ€rldens utveckling. Att förbĂ€ttra vĂ€rlden genom att vi sjĂ€lva blir vĂ€rlden.

Vi vill betona att esperantujanismen inte Ă€r en stor avvikelse frĂ„n de redan nĂ€mnda ideologierna, utan bara en ny vĂ€g mot liknande mĂ„l. Vi betraktar inte andra esperantister som motstĂ„ndare, och vi sĂ€ger inte till andra att “sluta med det ni gör och gör sĂ„ hĂ€r istĂ€llet!” Gillar du det vi stĂ„r för och vill vara med sĂ„ Ă€r du varmt vĂ€lkommen! Om du inte gör det ser vi dig fortfarande som en vĂ€n och potentiell allierad. Bara de som vill vara med vill vi ha som medlemmar.


★


II — Nation, nationalstat och envĂ€rldism

Identitet, oavsett om du kan beskriva den vetenskapligt eller inte, Ă€r viktig för oss mĂ€nniskor, eftersom den hjĂ€lper oss att avgöra vem som Ă€r en “vĂ€n” och vem som inte Ă€r det. Det Ă€r kraften som gör din obekanta granne till en bekant. Ă„ven om vi inte kan beskriva denna faktor exakt, sĂ„ Ă€r den verkligen reell, och pĂ„ grund av den uppstĂ„r konflikter, som inte skulle existera utan vissa identiteter.

En av de största och mĂ€ktigaste identiteterna Ă€r nationalismen. Det Ă€r den största orsaken till mĂ„nga blodiga konflikter.

En nation Ă€r en kollektiv identitetskĂ€nsla, baserad pĂ„  t.ex.  historia, religion, kultur, sprĂ„k och/eller territorium. En nationalstat Ă€r tanken att en stats territorium ska vara baserad pĂ„ en nation. För ett fĂ„tal stater Ă€r detta passande, men mĂ„nga lĂ€nder Ă€r för etniskt blandade och/eller för territoriellt utspridda för att vara sanna nationalstater. En sĂ„dan stat Ă€r antingen för liten för att vara oberoende frĂ„n mer mĂ€ktiga staters vilja, eller har mer Ă€n en nation (eller etnisk grupp) inom sina grĂ€nser. Dessutom tenderar konceptet nation, pĂ„ grund av dess behov av att skapa grĂ€nser mellan «hĂ€r» och «andra lĂ€nder», att dela upp mĂ€nniskor mellan «oss» och «dem», baserat pĂ„ skillnader som oftast inte Ă€r viktiga, men som blir viktiga i medborgarnas huvuden.

DÀrför Àr nationalstaten ett omöjligt begrepp i de flesta delar av vÀrlden, och endast genom att vara oÀrliga kring dessa allvarliga brister kan nationalister fortsÀtta att hylla nationalismen.

Av ovanstĂ„ende skĂ€l kan det fungera smidigt att organisera sig socialt och kulturellt efter nation, men inte territoriellt, ekonomiskt eller politiskt. För dessa Ă€ndamĂ„l behövs andra former av organisation.

Vi esperantuanister stödjer envĂ€rldism  (att vĂ€rlden förenas genom idĂ©n om en gemensam mĂ€nsklighet). Men inte en envĂ€rldism som kĂ€nns som en “trĂ„kig maoistjacka”. Vi vill ha en envĂ€rldism dĂ€r alla olika kulturella och nationella skatter Ă€r vĂ€rnade, uppskattade och fĂ€rgglada, och bara de delar som fĂ„r oss att se pĂ„ varandra som inte en del av samma mĂ€nsklighet ska utrotas. Organisatoriskt kan en sĂ„dan vĂ€rld givetvis inte delas upp i nationalstater, utan i organisationsformer som gör att vi kan samarbeta harmoniskt. I en sĂ„dan vĂ€rld lever vi förmodligen inte under bara en form av organisation, som i de nuvarande staterna, utan under flera (en för ekonomi, en för kultur, en för sprĂ„kpolitik, etc.), som kanske eller kanske inte överlappar varandra, och de kan vara av olika storlek. Hur de kommer att fungera bör vara enligt viljan och behoven hos de mĂ€nniskor som kommer att leva under dessa former av organisationer. Vi krĂ€ver inte att alla ska leva under samma system. Det finns mĂ„nga sĂ€tt att göra fel, men det finns ocksĂ„ mĂ„nga sĂ€tt att göra rĂ€tt. LĂ„t oss stödja alla organisatoriska alternativ som passar vĂ„rt allmĂ€nna mĂ„l om enande, eftersom vi alla har vĂ„ra egna idĂ©er kring lösningar pĂ„ vĂ„ra dagliga problem.

Vi mĂ„ste utrota förestĂ€llningen om nationalstaten, men inte om nationer. Vi Ă€r en mĂ€nsklighet, men vi Ă€r ocksĂ„ barn till vĂ„ra lĂ€nder. LĂ„t oss bara se pĂ„ vĂ„ra kulturer som lokala varianter av den gemensamma vida vĂ€rlden, vĂ„ra sprĂ„k som endast dialekter av ett sedan lĂ€nge bortglömt ursprĂ„k, och de olika mĂ€nniskorna runt om i vĂ€rlden som medlemmar av samma stora familj.


★


III — VĂ€gen till ensprĂ„kighet och esperanto

I början av 2000-talet hade 50 % av de levande sprĂ„ken i vĂ€rlden fĂ€rre Ă€n 100 modersmĂ„lstalare (fĂ€rre Ă€n till och med esperanto). SprĂ„kforskare uppskattar att 90% av de nuvarande levande sprĂ„ken kommer att vara utdöda i slutet av 2000-talet. Den kraft som drivit denna utveckling alltmer framĂ„t Ă€r behovet av interkulturella och ekonomiska relationer. I kampen mellan sprĂ„ken trĂ€nger sprĂ„ket som har större inflytande över kulturella och ekonomiska angelĂ€genheter ut de andra. Ibland snabbt, ibland lĂ„ngsamt, men alltid med samma resultat. Denna utveckling Ă€r ett obestridligt faktum, och, Ă€nnu viktigare, den kan inte stoppas.

MÄnga lingvister förestÀller sig dock att efter utrotningen av alla mindre sprÄk kommer vÀrlden att stabiliseras och delas upp i nÄgra fÄ sprÄkliga grupper av vinnarna, och det antas att de kommer efter det att leva sida vid sida med varandra, som om tiden hade stannat.

Verkligen?

Vi menar annorlunda. Med största sannolikhet kommer vĂ€rlden dĂ„ att stabiliseras nĂ„got, ja, men kampen om sprĂ„klig dominans kommer inte att upphöra. Behovet av att kommunicera och knyta kontakt kommer att vara Ă€nnu viktigare i den vĂ€rlden, inte mindre, Ă€n det Ă€r nu. I den vĂ€rlden kommer det att vara sprĂ„ket som har mer kulturellt och ekonomiskt inflytande över de andra som kommer att vĂ€xa kontinuerligt. SĂ„ smĂ„ningom försvagas viljan att skydda det egna sprĂ„ket pĂ„ grund av detta, och bit för bit kommer talarna inte lĂ€ngre att kĂ€nna att deras sprĂ„k Ă€r vĂ€rt att bevara, och sluta kĂ€mpa för att skydda det, Ă€ven efter flera Ă„rhundraden av stark kĂ€rlek till sitt sprĂ„k. DĂ„ Ă€r sprĂ„kets utrotning bara en tidsfrĂ„ga, och inte sĂ€rskilt mĂ„nga talare kommer att sörja dess död. De nuvarande stora sprĂ„ken, som man enkelt och fĂ„fĂ€ngt kan sig existera för evigt, kommer att uppleva samma kvĂ€vande död som mĂ„nga döende sprĂ„k upplever idag, kanske till och med inom de nĂ€rmaste 500 Ă„ren (en kort tid i mĂ€nsklighetens historia).

I slutĂ€ndan kommer bara ett sprĂ„k att vinna, och vĂ€rlden kommer att i praktiken bli monokulturell. Lokala variationer kommer förmodligen att finnas, men de kommer att pĂ„minna om skillnaderna mellan t.ex.  de engelska, amerikanska och australiska kulturerna. Inte riktigt samma, men inte sĂ„ olika heller. Men ingenting av de besegrade kulturerna kommer att finnas kvar. Och ingen kommer att sörja det, pĂ„ samma sĂ€tt som vi inte sörjer latinets eller sanskritets död. Vi har förvisso förlorat kulturskatter genom deras död, men det spelar ingen roll för oss, för vi har vĂ„ra egna kulturer och sprĂ„k. Döda sprĂ„k pĂ„verkar inte vĂ„rt dagliga liv.

Vi vill betona att vi beklagar djupt den framtida förlusten av de mĂ„nga fĂ€rgstarka kulturerna och sprĂ„ken, och vi firar inte alls detta. Det Ă€r dock inte vĂ€rt att kĂ€mpa mot det oundvikliga. Vi kan bara anpassa oss. DĂ€rför mĂ„ste vi noggrant dokumentera sprĂ„ken och kulturerna för eftervĂ€rlden och uppmuntra mĂ€nniskor att lĂ€ra sig, anvĂ€nda och bevara sina sprĂ„k och kulturer sĂ„ lĂ€nge som möjligt.

Även om den framtiden ser föga tilltalande ut, ger den oss ocksĂ„ en möjlighet: vi, mĂ€nskligheten, kan pĂ„verka utvecklingen mot ensprĂ„kigheten. Vi kan avgöra om utvecklingen verkligen ska fortgĂ„ enligt historiens kaotiska processer, att inte göra nĂ„gonting ska vara det lĂ€mpligaste valet. Skall segraren vinna allt och de besegrade fĂ„ ingenting?

Det sĂ€ger vi nej till. Vi kan vĂ€lja en annan vĂ€g. Inkluderandets vĂ€g. Att vi vĂ€ljer ett sprĂ„k dĂ€r vi kan bevara alla vĂ€rldens kultur- och sprĂ„kskatter.

Men vilket sprĂ„k?

Vi esperantuanister föreslĂ„r att sprĂ„ket esperanto ska bli det framtida enda globala sprĂ„ket. Vi har tre anledningar till att vĂ€lja det:

  1. Esperanto Ă€r ett moget och relativt lĂ€ttlĂ€rt sprĂ„k. Alla mĂ€nniskor över hela vĂ€rlden kan lĂ€ra sig det tillrĂ€ckligt bra för att delta i alla tĂ€nkbara samtal. Esperanto kommer, ja, ursprungligen frĂ„n (frĂ€mst) europeiska sprĂ„k, men det faktumet hindrar det inte frĂ„n att kunna inkorporera de delar av andra sprĂ„k som bör bevaras, och dĂ€rmed, följaktligen, deras kulturer. Andra sprĂ„k Ă€r inte lika inkluderande, eftersom de inte har utvecklats till att vara det globala sprĂ„ket, men det Ă€r det uttalade mĂ„let för esperanto. MĂ„nga kritiker hĂ€vdar att esperanto inte Ă€r perfekt, ej heller det enklaste sprĂ„ket att lĂ€ra sig, och dĂ€rför finns det mer lĂ€mpliga sprĂ„k Ă€n esperanto för detta Ă€ndamĂ„l. Kanske, men de saknar nĂ„got viktigare Ă€n att bara hur lĂ€tt det Ă€r att lĂ€ra sig: en global kultur.
  2. Esperantokulturen innehĂ„ller de idĂ©er som vi tycker Ă€r viktiga för en förenad vĂ€rld (om Ă€ven inte helt konkret): enande av mĂ€nskligheten, nyfikenhet, tolerans, samarbete, progressivitet etc.  Efter mer Ă€n 130 Ă„r av utveckling Ă€r denna ideologi nu införlivad i sprĂ„ket och kulturen. Det Ă€r mycket lĂ€ttare att gĂ„ pĂ„ en befintlig vĂ€g Ă€n att bygga en helt ny.
  3. Esperanto kan ocksĂ„ bevara befintliga kulturer och traditioner som delar av vĂ„r esperantokultur, och behandla dem som lokala varieteter. Esperanto behöver inte vara detsamma överallt. TvĂ€rtom, den kan vara lika mĂ„ngsidig som den vĂ€rld vi kĂ€nner idag. Vi mĂ„ste bara göra oss av med de delar som bygger murar mellan mĂ€nniskor, och behĂ„lla de delar som Ă€r vĂ€rda att bevara, som element av vĂ„rt community.

Om vi ​​lyckas kommer vĂ€rlden att vara lika fĂ€rgstark som i dagens vĂ€rld. Spanjorer, kineser och kongoleser kommer att fortsĂ€tta finna glĂ€dje i sina egna kulturer, men pĂ„ esperanto.

Alla kommer att tala en lokal dialekt av esperanto (eller en lokal dialekt av nÄgon avkomma till esperanto) som sitt första eller andra sprÄk, och sÄ smÄningom, efter en lÄng tid, som sitt första. Den vÀrlden kommer att vÀrdera skillnader högt, och ingen kommer att betraktas som förloraren i kampen om sprÄklig och kulturell dominans. Allas röst Àr viktiga, allas olikheter Àr viktiga, allas lÀggningar Àr viktiga. Alla kommer att vara fullvÀrdiga medborgare i samhÀllet, som jÀmlikar.


★


IV — Hur ska vi agera?

Hittills har vi beskrivit esperantujanismens axiom. Men teori utan ett handlingsprogram Ă€r vĂ€rdelös. Det Ă€r ett vanligt problem i progressiva rörelser att allt de gör Ă€r att i oĂ€ndlighet kritisera problemen med Ă€n det och Ă€n det hĂ€r, utan att ge nĂ„gra anvĂ€ndbara förslag för att gĂ„ vidare, förutom nĂ„gra vaga proklamationer om vikten av att vara överens och om hur man ska agera. Eller de kan insistera pĂ„ att man ska agera utan kontemplation eller teorier, eftersom teorier “uppenbarligen hĂ€mmar omedelbar handling”.

BÄda synpunkterna Àr ofta resultatet av obetydlighet och bristande inflytande. Det Àr en tillflyktsort för dem som vill förÀndra vÀrlden, men kÀnner att det Àr omöjligt, och dÀrför vÀljer att Àgna sig Ät fantasier, dÀr man inte Àr maktlös och obetydlig, utan nÄgon slags hjÀlte. Trötta ritualer och plattityder blir det viktigaste. Detta Àr det vanliga slutet för en gÄng dynamiska rörelser, inklusive vÀnster pÄ ena sidan och konspirationsteoretiker pÄ den andra. Och samma tendenser frodas Àven i esperantorörelsen. LÄt oss inte falla i samma fÀlla!

Esperantorörelsen var aldrig stor, men den var en gÄng relativt inflytelserik. Men det var dÄ. Nu Àr rörelsen i stort sett bortglömd och ignorerad. Dessutom, Àven om antalet nya talare, tack vare internet, vÀxer, om man bortser frÄn lÀpparnas bekÀnnelse till esperantorörelsens mÄl tycks majoriteten lÀra sig sprÄket endast för sitt eget nöje. Det Àr inte en kritik mot dem; man behöver inte nödvÀndigtvis vara en esperantoföresprÄkare för att lÀra dig esperanto. Detta Àr inte mer Àn en kommentar om det nuvarande lÀget. Att den ursprungliga idén om mÀnskligt förenande genom esperanto för nÀrvarande inte tas pÄ allvar.

VÄr utgÄngspunkt Àr sÄledes obetydlighet och bristande inflytande. Vi mÄste börja nÀstan frÄn början. Vi mÄste agera bÄde tÄlmodigt och med mÄlmedvetenhet. MÄnga krÀver omedelbara resultat, men vi kan helt enkelt inte förÀndra vÀrlden, inte idag, inte i morgon. Men det Àr bÀttre om vi kan förÀndra vÀrlden om 50 Är Àn aldrig.

LÄt oss inte se oss sjÀlva som hjÀltar i framtida historieböcker. VÄra handlingar kommer sannolikt att vara bortglömda, ouppskattade och möjligen fruktlösa. Men vi kommer ÀndÄ att fortsÀtta att streta, för vi vet att vÄra anstrÀngningar inte nödvÀndigtvis mÄste vara förgÀves. Vi kanske aldrig nÄr vÄrt mÄl, men vi kommer förmodligen att kunna förÀndra nÄgra andras liv. Och kan vi inte ens det, kan vi Ätminstone lÀra oss nÄgot nytt om oss sjÀlva. LÄt oss inte glömma att Àven en liten förbÀttring Àr en framgÄng, och detta kan visa sig i tid och platser som inte Àr uppenbara frÄn början. Och ibland, inte ofta, men ibland kan man till och med vinna allt, till Àven de inblandades totala förvÄning.

För det första mÄste vi esperantujanister lÀra oss sprÄket ordentligt, inte som allas andrasprÄk, utan som vÄrt community-sprÄk. Vi mÄste behandla sprÄket som vÄrt första sprÄk nÀr vi nÄr en tillrÀcklig hög kunskapsnivÄ. Detta Àr viktigt för att fördjupa vÄr kÀnsla av gemenskap.

För det andra, lÄt oss skapa vÄra egna traditioner, högtider, fester, klÀder, mat, kultur, etc.  Inte pÄ kommando, utan genom samma naturliga utveckling som hos andra kulturer. LÄt oss lÀra av varandra och kopiera de delar vi gillar, och dÀrmed, likt ett pussel, gradvis lÀgga till de delar som vi vill ska vara viktiga delar av vÄr community, samtidigt som vi inte glömmer att vi strÀvar efter att vara ett global community. Alla kan bidra, och alla ska bidra!

För det tredje, lÄt oss skapa personliga relationer med andra esperantujanister. Inte bara online, utan Àven ansikte mot ansikte, nÀr det Àr möjligt. Detta Àr viktigt för att omvandla idén om gemenskap till en sann kÀnsla av gemenskap.

För det fjÀrde, lÄt oss skapa vÄra egna skatter som gör vÄra liv lyckligare. HÀr pratar vi om kultur, konst och underhÄllning: musik, filmer, böcker, serier, berÀttelser, konst, sammankomster, kurser, skolor, informationscenter, idiom, företag etc.  Ingen orkar fortsÀtta streta om man inte kan njuta av frukterna av ens medverkande. En vacker lÄt, en rolig video, Àr mer attraktiv Àn tio böcker om esperantosprÄkets förtrÀfflighet. LÄt oss skapa en atmosfÀr genom vilken andra mÀnniskor sjÀlvmant vill bli en del av. LÄt oss agera utÄt för att bjuda in. Optimistiskt och med sjÀlvförtroende, lÄt oss visa den alternativa vÀrld som vi sjÀlva vill uppleva.

För det femte, nÀr vi har vuxit tillrÀckligt för att ha verkligt inflytande i vÀrlden, lÄt oss anvÀnda det inflytandet för att mer effektivt sprida vÄr sak. VÄrt slutliga mÄl Àr att vi substituerar den nuvarande lÄngsamma utvecklingen mot ett globalt sprÄk och kultur av nÄgot nationellt sprÄk och kultur, med vÄrt sprÄk och vÄrt community. IstÀllet för att lÄta, till exempel, den engelska kulturen och dess sprÄk vinna, siktar vi pÄ seger för Esperantujo och dess  sprÄk. Inte genom vÄld och tvÄng, utan genom ett fredligt skapande av ett alternativ som Àr mer inkluderande, fröjdefullt och attraktivt. LÄt oss vara som en global protokultur,  eller till och med en global proto-etnicitet,  sÄ att vi en dag gÄr frÄn esperantuanister till esperantujaner, och vÀrlden ska följa efter!

För det ÀndamÄlet, lÄt oss först söka mÀnniskor som Àr naturligt benÀgna att bli esperantujanister, och först dÀrefter bör vi strÀva efter att övertyga andra mÀnniskor som behöver mer övertalning att bli esperantujanister. Alla behöver inte bli esperantujanister, sÄ lÄt oss fokusera pÄ mÀnniskor som kommer att gynna vÄrt community. DÄ blir det i slutÀndan de dÄliga mÀnniskorna som mÄste anpassa sig till oss, och inte tvÀrtom. Vi kommer inte att vinna genom att tala om god moral, utan genom att visa god moral.

Är detta en utopi? Kanske. Förmodligen, till och med. NödvĂ€ndigtvis? Vem vet? Vi vet bara att om man inte vill att det goda ska vinna, Ă€r det bĂ€sta sĂ€ttet att förklara alla Ă„tgĂ€rder vĂ€rdelösa, utopiska, meningslösa, och sedan göra ingenting sjĂ€lv. PĂ„ sĂ„ sĂ€tt Ă€r det godas nederlag helt garanterad. Men Ă€ven om den nuvarande vĂ€rlden verkar sĂ„ antipatisk och likgiltig för vĂ„r sak, Ă€r detta inte det oundvikliga tillstĂ„ndet i framtiden. VĂ€rlden kan förĂ€ndras, och den har förĂ€ndrats mĂ„nga gĂ„nger genom historien. Inte bara pĂ„ grund av stora mĂ€nniskor, som Napoleon, utan mer specifikt pĂ„ grund av gĂ€rningar frĂ„n stora drömmare, som arbetade i tysthet, men med glöd, för nĂ„got större kall. De glöms alltför ofta bort, men vi lever i den vĂ€rld som de ocksĂ„ var med och skapade. Utan dem skulle vĂ€rlden vara i ett Ă€nnu vĂ€rre tillstĂ„nd, och vi mĂ„ste tacka dem för att de ignorerade pĂ„stĂ„endena att deras handlingar skulle vara lönlösa, och agerade likvĂ€l.

Kom ihÄg att varje hÀndelse i historien verkade omöjlig tills det skedde. Efter det anser folk att det var helt oundvikligt.


★

Skrivet av: Johannes Ĝenberĝ
KorrekturlĂ€sning och uppsnyggning: Kurtiso Üepardo