Du kanske säger att jag drömmer, men det är det fler än jag som gör.
En värld där vi kan va tillsammmans, är nåt som är värt att leva för.

John Lennon

I — Esperanto-ideologierna

I Esperantujo (“Esperantoland”) finns tre huvudideologier:

1. Finvenkismo — idén att vi måste övertyga alla att lära sig esperanto, och övertyga världens regeringar om att de måste anta esperanto som andra språk, så att världen blir en bättre plats genom esperanto.
   
2. Raŭmismo — anser att esperanto är ett minoritetsspråk, och man bör agera för att skydda det i egenskap av ett minoritetsspråk.
   
3. Sennaciismo (Anationalism) — den minsta ideologin av de tre. Idén att arbetare ska sträva efter att göra esperanto till den globala arbetarklassens gemensamma språk, för att på så sätt skapa en global regering. För detta ändamål förkastar den nationalismen fullständigt.

Esperantuanism  (Esper-ant-uj-an-ismo; Esperanto-land-medlem-i-ism) är en syntes av dessa tre ideologier.

Esperantujanismo strävar efter att motivera andra att lära sig esperanto så att de blir medlemmar i Esperantujo, och på så sätt växa vårt community. I motsats till finvenkismo vill vi inte att alla människor ska lära sig esperanto (skulle du gilla om någon skithög spred hat genom esperanto?), utan bara de goda människorna i världen, de som redan har en naturlig tendens att bli en del av Esperantujo, om de bara kände till dess existens.

Vi anser att raŭmismo är mållös, men vi är överens om vikten av att skydda esperantokulturen.

Slutligen har sennaciismo en del utmärkt kritik mot nationalism, och vi är överens om fördelarna med en enspråkig värld, men dess ensidiga fokus på arbetarklassen är för snävt.

Vi strävar efter att göra Esperantujo självt till en tillräckligt intressant och välkomnande plats så att andra ansluter sig frivilligt. Målet är att Esperantujo själv ska växa mer och mer tills det är en tillräckligt stark kraft för att vi kan vägleda världens utveckling. Att förbättra världen genom att vi själva blir världen.

Vi vill betona att esperantujanismen inte är en stor avvikelse från de redan nämnda ideologierna, utan bara en ny väg mot liknande mål. Vi betraktar inte andra esperantister som motståndare, och vi säger inte till andra att “sluta med det ni gör och gör så här istället!” Gillar du det vi står för och vill vara med så är du varmt välkommen! Om du inte gör det ser vi dig fortfarande som en vän och potentiell allierad. Bara de som vill vara med vill vi ha som medlemmar.

★

II — Nation, nationalstat och envärldism

Identitet, oavsett om du kan beskriva den vetenskapligt eller inte, är viktig för oss människor, eftersom den hjälper oss att avgöra vem som är en “vän” och vem som inte är det. Det är kraften som gör din obekanta granne till en bekant. Även om vi inte kan beskriva denna faktor exakt, så är den verkligen reell, och på grund av den uppstår konflikter, som inte skulle existera utan vissa identiteter.

En av de största och mäktigaste identiteterna är nationalismen. Det är den största orsaken till många blodiga konflikter.

En nation är en kollektiv identitetskänsla, baserad på  t.ex.  historia, religion, kultur, språk och/eller territorium. En nationalstat är tanken att en stats territorium ska vara baserad på en nation. För ett fåtal stater är detta passande, men många länder är för etniskt blandade och/eller för territoriellt utspridda för att vara sanna nationalstater. En sådan stat är antingen för liten för att vara oberoende från mer mäktiga staters vilja, eller har mer än en nation (eller etnisk grupp) inom sina gränser. Dessutom tenderar konceptet nation, på grund av dess behov av att skapa gränser mellan «här» och «andra länder», att dela upp människor mellan «oss» och «dem», baserat på skillnader som oftast inte är viktiga, men som blir viktiga i medborgarnas huvuden.

Därför är nationalstaten ett omöjligt begrepp i de flesta delar av världen, och endast genom att vara oärliga kring dessa allvarliga brister kan nationalister fortsätta att hylla nationalismen.

Av ovanstående skäl kan det fungera smidigt att organisera sig socialt och kulturellt efter nation, men inte territoriellt, ekonomiskt eller politiskt. För dessa ändamål behövs andra former av organisation.

Vi esperantuanister stödjer envärldism  (att världen förenas genom idén om en gemensam mänsklighet). Men inte en envärldism som känns som en “tråkig maoistjacka”. Vi vill ha en envärldism där alla olika kulturella och nationella skatter är värnade, uppskattade och färgglada, och bara de delar som får oss att se på varandra som inte en del av samma mänsklighet ska utrotas. Organisatoriskt kan en sådan värld givetvis inte delas upp i nationalstater, utan i organisationsformer som gör att vi kan samarbeta harmoniskt. I en sådan värld lever vi förmodligen inte under bara en form av organisation, som i de nuvarande staterna, utan under flera (en för ekonomi, en för kultur, en för språkpolitik, etc.), som kanske eller kanske inte överlappar varandra, och de kan vara av olika storlek. Hur de kommer att fungera bör vara enligt viljan och behoven hos de människor som kommer att leva under dessa former av organisationer. Vi kräver inte att alla ska leva under samma system. Det finns många sätt att göra fel, men det finns också många sätt att göra rätt. Låt oss stödja alla organisatoriska alternativ som passar vårt allmänna mål om enande, eftersom vi alla har våra egna idéer kring lösningar på våra dagliga problem.

Vi måste utrota föreställningen om nationalstaten, men inte om nationer. Vi är en mänsklighet, men vi är också barn till våra länder. Låt oss bara se på våra kulturer som lokala varianter av den gemensamma vida världen, våra språk som endast dialekter av ett sedan länge bortglömt urspråk, och de olika människorna runt om i världen som medlemmar av samma stora familj.

★

III — Vägen till enspråkighet och esperanto

I början av 2000-talet hade 50 % av de levande språken i världen färre än 100 modersmålstalare (färre än till och med esperanto). Språkforskare uppskattar att 90% av de nuvarande levande språken kommer att vara utdöda i slutet av 2000-talet. Den kraft som drivit denna utveckling alltmer framåt är behovet av interkulturella och ekonomiska relationer. I kampen mellan språken tränger språket som har större inflytande över kulturella och ekonomiska angelägenheter ut de andra. Ibland snabbt, ibland långsamt, men alltid med samma resultat. Denna utveckling är ett obestridligt faktum, och, ännu viktigare, den kan inte stoppas.

Många lingvister föreställer sig dock att efter utrotningen av alla mindre språk kommer världen att stabiliseras och delas upp i några få språkliga grupper av vinnarna, och det antas att de kommer efter det att leva sida vid sida med varandra, som om tiden hade stannat.

Verkligen?

Vi menar annorlunda. Med största sannolikhet kommer världen då att stabiliseras något, ja, men kampen om språklig dominans kommer inte att upphöra. Behovet av att kommunicera och knyta kontakt kommer att vara ännu viktigare i den världen, inte mindre, än det är nu. I den världen kommer det att vara språket som har mer kulturellt och ekonomiskt inflytande över de andra som kommer att växa kontinuerligt. Så småningom försvagas viljan att skydda det egna språket på grund av detta, och bit för bit kommer talarna inte längre att känna att deras språk är värt att bevara, och sluta kämpa för att skydda det, även efter flera århundraden av stark kärlek till sitt språk. Då är språkets utrotning bara en tidsfråga, och inte särskilt många talare kommer att sörja dess död. De nuvarande stora språken, som man enkelt och fåfängt kan sig existera för evigt, kommer att uppleva samma kvävande död som många döende språk upplever idag, kanske till och med inom de närmaste 500 åren (en kort tid i mänsklighetens historia).

I slutändan kommer bara ett språk att vinna, och världen kommer att i praktiken bli monokulturell. Lokala variationer kommer förmodligen att finnas, men de kommer att påminna om skillnaderna mellan t.ex.  de engelska, amerikanska och australiska kulturerna. Inte riktigt samma, men inte så olika heller. Men ingenting av de besegrade kulturerna kommer att finnas kvar. Och ingen kommer att sörja det, på samma sätt som vi inte sörjer latinets eller sanskritets död. Vi har förvisso förlorat kulturskatter genom deras död, men det spelar ingen roll för oss, för vi har våra egna kulturer och språk. Döda språk påverkar inte vårt dagliga liv.

Vi vill betona att vi beklagar djupt den framtida förlusten av de många färgstarka kulturerna och språken, och vi firar inte alls detta. Det är dock inte värt att kämpa mot det oundvikliga. Vi kan bara anpassa oss. Därför måste vi noggrant dokumentera språken och kulturerna för eftervärlden och uppmuntra människor att lära sig, använda och bevara sina språk och kulturer så länge som möjligt.

Även om den framtiden ser föga tilltalande ut, ger den oss också en möjlighet: vi, mänskligheten, kan påverka utvecklingen mot enspråkigheten. Vi kan avgöra om utvecklingen verkligen ska fortgå enligt historiens kaotiska processer, att inte göra någonting ska vara det lämpligaste valet. Skall segraren vinna allt och de besegrade få ingenting?

Det säger vi nej till. Vi kan välja en annan väg. Inkluderandets väg. Att vi väljer ett språk där vi kan bevara alla världens kultur- och språkskatter.

Men vilket språk?

Vi esperantuanister föreslår att språket esperanto ska bli det framtida enda globala språket. Vi har tre anledningar till att välja det:

1. Esperanto är ett moget och relativt lättlärt språk. Alla människor över hela världen kan lära sig det tillräckligt bra för att delta i alla tänkbara samtal. Esperanto kommer, ja, ursprungligen från (främst) europeiska språk, men det faktumet hindrar det inte från att kunna inkorporera de delar av andra språk som bör bevaras, och därmed, följaktligen, deras kulturer. Andra språk är inte lika inkluderande, eftersom de inte har utvecklats till att vara det globala språket, men det är det uttalade målet för esperanto. Många kritiker hävdar att esperanto inte är perfekt, ej heller det enklaste språket att lära sig, och därför finns det mer lämpliga språk än esperanto för detta ändamål. Kanske, men de saknar något viktigare än att bara hur lätt det är att lära sig: en global kultur.
2. Esperantokulturen innehåller de idéer som vi tycker är viktiga för en förenad värld (om även inte helt konkret): enande av mänskligheten, nyfikenhet, tolerans, samarbete, progressivitet etc.  Efter mer än 130 år av utveckling är denna ideologi nu införlivad i språket och kulturen. Det är mycket lättare att gå på en befintlig väg än att bygga en helt ny.
3. Esperanto kan också bevara befintliga kulturer och traditioner som delar av vår esperantokultur, och behandla dem som lokala varieteter. Esperanto behöver inte vara detsamma överallt. Tvärtom, den kan vara lika mångsidig som den värld vi känner idag. Vi måste bara göra oss av med de delar som bygger murar mellan människor, och behålla de delar som är värda att bevara, som element av vårt community.

Om vi ​​lyckas kommer världen att vara lika färgstark som i dagens värld. Spanjorer, kineser och kongoleser kommer att fortsätta finna glädje i sina egna kulturer, men på esperanto.

Alla kommer att tala en lokal dialekt av esperanto (eller en lokal dialekt av någon avkomma till esperanto) som sitt första eller andra språk, och så småningom, efter en lång tid, som sitt första. Den världen kommer att värdera skillnader högt, och ingen kommer att betraktas som förloraren i kampen om språklig och kulturell dominans. Allas röst är viktiga, allas olikheter är viktiga, allas läggningar är viktiga. Alla kommer att vara fullvärdiga medborgare i samhället, som jämlikar.

★

IV — Hur ska vi agera?

Hittills har vi beskrivit esperantujanismens axiom. Men teori utan ett handlingsprogram är värdelös. Det är ett vanligt problem i progressiva rörelser att allt de gör är att i oändlighet kritisera problemen med än det och än det här, utan att ge några användbara förslag för att gå vidare, förutom några vaga proklamationer om vikten av att vara överens och om hur man ska agera. Eller de kan insistera på att man ska agera utan kontemplation eller teorier, eftersom teorier “uppenbarligen hämmar omedelbar handling”.

Båda synpunkterna är ofta resultatet av obetydlighet och bristande inflytande. Det är en tillflyktsort för dem som vill förändra världen, men känner att det är omöjligt, och därför väljer att ägna sig åt fantasier, där man inte är maktlös och obetydlig, utan någon slags hjälte. Trötta ritualer och plattityder blir det viktigaste. Detta är det vanliga slutet för en gång dynamiska rörelser, inklusive vänster på ena sidan och konspirationsteoretiker på den andra. Och samma tendenser frodas även i esperantorörelsen. Låt oss inte falla i samma fälla!

Esperantorörelsen var aldrig stor, men den var en gång relativt inflytelserik. Men det var då. Nu är rörelsen i stort sett bortglömd och ignorerad. Dessutom, även om antalet nya talare, tack vare internet, växer, om man bortser från läpparnas bekännelse till esperantorörelsens mål tycks majoriteten lära sig språket endast för sitt eget nöje. Det är inte en kritik mot dem; man behöver inte nödvändigtvis vara en esperantoförespråkare för att lära dig esperanto. Detta är inte mer än en kommentar om det nuvarande läget. Att den ursprungliga idén om mänskligt förenande genom esperanto för närvarande inte tas på allvar.

Vår utgångspunkt är således obetydlighet och bristande inflytande. Vi måste börja nästan från början. Vi måste agera både tålmodigt och med målmedvetenhet. Många kräver omedelbara resultat, men vi kan helt enkelt inte förändra världen, inte idag, inte i morgon. Men det är bättre om vi kan förändra världen om 50 år än aldrig.

Låt oss inte se oss själva som hjältar i framtida historieböcker. Våra handlingar kommer sannolikt att vara bortglömda, ouppskattade och möjligen fruktlösa. Men vi kommer ändå att fortsätta att streta, för vi vet att våra ansträngningar inte nödvändigtvis måste vara förgäves. Vi kanske aldrig når vårt mål, men vi kommer förmodligen att kunna förändra några andras liv. Och kan vi inte ens det, kan vi åtminstone lära oss något nytt om oss själva. Låt oss inte glömma att även en liten förbättring är en framgång, och detta kan visa sig i tid och platser som inte är uppenbara från början. Och ibland, inte ofta, men ibland kan man till och med vinna allt, till även de inblandades totala förvåning.

För det första måste vi esperantujanister lära oss språket ordentligt, inte som allas andraspråk, utan som vårt community-språk. Vi måste behandla språket som vårt första språk när vi når en tillräcklig hög kunskapsnivå. Detta är viktigt för att fördjupa vår känsla av gemenskap.

För det andra, låt oss skapa våra egna traditioner, högtider, fester, kläder, mat, kultur, etc.  Inte på kommando, utan genom samma naturliga utveckling som hos andra kulturer. Låt oss lära av varandra och kopiera de delar vi gillar, och därmed, likt ett pussel, gradvis lägga till de delar som vi vill ska vara viktiga delar av vår community, samtidigt som vi inte glömmer att vi strävar efter att vara ett global community. Alla kan bidra, och alla ska bidra!

För det tredje, låt oss skapa personliga relationer med andra esperantujanister. Inte bara online, utan även ansikte mot ansikte, när det är möjligt. Detta är viktigt för att omvandla idén om gemenskap till en sann känsla av gemenskap.

För det fjärde, låt oss skapa våra egna skatter som gör våra liv lyckligare. Här pratar vi om kultur, konst och underhållning: musik, filmer, böcker, serier, berättelser, konst, sammankomster, kurser, skolor, informationscenter, idiom, företag etc.  Ingen orkar fortsätta streta om man inte kan njuta av frukterna av ens medverkande. En vacker låt, en rolig video, är mer attraktiv än tio böcker om esperantospråkets förträfflighet. Låt oss skapa en atmosfär genom vilken andra människor självmant vill bli en del av. Låt oss agera utåt för att bjuda in. Optimistiskt och med självförtroende, låt oss visa den alternativa värld som vi själva vill uppleva.

För det femte, när vi har vuxit tillräckligt för att ha verkligt inflytande i världen, låt oss använda det inflytandet för att mer effektivt sprida vår sak. Vårt slutliga mål är att vi substituerar den nuvarande långsamma utvecklingen mot ett globalt språk och kultur av något nationellt språk och kultur, med vårt språk och vårt community. Istället för att låta, till exempel, den engelska kulturen och dess språk vinna, siktar vi på seger för Esperantujo och dess  språk. Inte genom våld och tvång, utan genom ett fredligt skapande av ett alternativ som är mer inkluderande, fröjdefullt och attraktivt. Låt oss vara som en global protokultur,  eller till och med en global proto-etnicitet,  så att vi en dag går från esperantuanister till esperantujaner, och världen ska följa efter!

För det ändamålet, låt oss först söka människor som är naturligt benägna att bli esperantujanister, och först därefter bör vi sträva efter att övertyga andra människor som behöver mer övertalning att bli esperantujanister. Alla behöver inte bli esperantujanister, så låt oss fokusera på människor som kommer att gynna vårt community. Då blir det i slutändan de dåliga människorna som måste anpassa sig till oss, och inte tvärtom. Vi kommer inte att vinna genom att tala om god moral, utan genom att visa god moral.

Är detta en utopi? Kanske. Förmodligen, till och med. Nödvändigtvis? Vem vet? Vi vet bara att om man inte vill att det goda ska vinna, är det bästa sättet att förklara alla åtgärder värdelösa, utopiska, meningslösa, och sedan göra ingenting själv. På så sätt är det godas nederlag helt garanterad. Men även om den nuvarande världen verkar så antipatisk och likgiltig för vår sak, är detta inte det oundvikliga tillståndet i framtiden. Världen kan förändras, och den har förändrats många gånger genom historien. Inte bara på grund av stora människor, som Napoleon, utan mer specifikt på grund av gärningar från stora drömmare, som arbetade i tysthet, men med glöd, för något större kall. De glöms alltför ofta bort, men vi lever i den värld som de också var med och skapade. Utan dem skulle världen vara i ett ännu värre tillstånd, och vi måste tacka dem för att de ignorerade påståendena att deras handlingar skulle vara lönlösa, och agerade likväl.

Kom ihåg att varje händelse i historien verkade omöjlig tills det skedde. Efter det anser folk att det var helt oundvikligt.

★

Skrivet av: Johannes Ĝenberĝ
Korrekturläsning och uppsnyggning: Kurtiso Ŝepardo